-

Jag har svårt att koppla av.
Jag har svårt att bli av med ensamhetskänslor.

Nu är jag äcklad av hur vissa människor kan agera. Också gamla förknippade upplevelser kryper tillbaka. Som spelas om och om i huvudet. Och jag blir förbannad. Vill sparkas. Slåss. Skrika. Jag blir så trött att världen fortsätter på samma sätt hela tiden. Jag blir rädd. Panikslagen. Ingenstans att ta vägen. Sjukt obehagligt. Jag vill gömma mig. Försvinna från den obehagliga genomträngande känslan.
Människor som varit allt för mig, har kommit att bli menlösa för mig. Och samma sak åt andra hållet. När man passerar dessa människor på gatan vet man inte ens om man ska hälsa. Och tänker "om den vill hälsa så gör den det", hur fel är inte det? Och man kan inte ringa och prata om allting/ingenting som man gjorde förut. Det är ledsamt.. när man haft den andras liv i sina händer o tvärtom. Vad händer egentligen?

Jag har känt en sjukt melankolisk känsla på senare tid. Men jag är inte ledsen. Men inte helt glad. Det borde jag vara, glad. För glädje är en känsla man ska ta vara på. Varför ska alltid tankarna knorra ihop sig till en klump i magen?