-

Just nu känner jag mig extremt otillräcklig för människor jag älskar.
Min mage gör så ont att jag nästan vill gråta, och jag är brutalt slutkörd i skallen.
Jag hatar att de gamla ångest/panikkänslorna lägger krokben för mig till och från. Som om den måste göra sig påmind. Jag är så jävla extremt trött på att kämpa hela tiden. Jag blir lika trött på att jag själv vet att det bästa är att bara ignorera känslan men ändå fastnar i samma trall. Det är sjukt svårt att fortsätta med vad man nu håller på med om ångesten/paniken skriker enda in från märgen. Pulsen börjar slå fortare och jag tappar känseln i händerna. Jag är trött på det här. Jag vill vara stark. Normal.

Jävla mörker. Om hösten kom utan mörker skulle den vara mysig, men nu är det mörkt, och då gillar jag inte hösten något vidare... Förutom de gula löven (de får mig att tänka på dig, för du gillar gula löv).

Idag köpte jag en skiva, för första gången ..denna månad! Detektivbyrån - E18. Underbar skiva.

Jag orkar inte vakna ordentligt idag. Det är skit väder och jag känner mig lagom skitig.
What's the point?

Jag är dock glad över min vandrande pinnes glada nyhet. Och när jag tänker på honom blir jag varm inuti, och hjärtat slår extra fort. (och i smyg luktar jag på huvudkudden brevid mig och på sjalen runt min hals.)

Egentligen har man inte tid för att tycka illa om folk. Det är ganska slöseri på tid. Man kan göra annat kul. Men ändå sitter jag här och stör mig. Varför måste uppblåsta hjärndöda människor hävda sig? Kan de inte bara gå nån annanstans. Och det är illa att hela tiden behöva ha de omkring sig. Så JA, jag är dubbel moralisk. Det är ju charmigt. O jajajaja.
http://www.levandehistoria.com är underhållning. Det är dock inte http://levandehistoria.se , bara så ni vet.

WÄH, tiden går fort.
Idag är en såndär sunk dag, när tankarna väller över och kroppen inte gör det den ska. Så jag sitter hemma och filosoferar. Lagom pepp.

Och jag vill bara bosätta mig i din famn.
Din värme gör mig trygg.

Tias & Pappa.


Jag är för trött för att skriva något vettigt om denna dag.

Jag lever, jag är inte död. Jag har bara haft en del att göra. Som att störa mig på människor, älska andra människor, skolarbete o sånt. Sen har jag snyggbesöket Astrid här.
Och förövrigt är allt ganska bra. Jag lever på som på ett rosa moln.
Fan. Det är svårt att låta tuff när man är kär. Även till och med när man skriver. Haha. Tönt jag är. Puss på mig.

Jag är bara glad. Jag kommer på mig själv med att gå och le i höstkylan och i mörkret.
Det är en vacker känsla.
Och jag trivs så bra.
Speciellt nära dig.

Jag borde plugga, plugga, plugga. Och det tänker jag göra, litegrann, snart.

En kall vind genom rummet, var kom den ifrån?
Gåshud.

Finaste hunden ligger på sängen och snarkar, jag blir alltid lika avkopplad av ljudet av henne nära. Min finaste flicka. Hos henne sover jag tryggt. Borrar in näsan i hennes päls, delar hennes andetag, hennes värme blir mitt lugn. Älskade vännen. Du är det finaste jag har. "En hund" tänker ni, en själsfrände tänker jag.

Var på teater ikväll. "Om flickor kunde döda". Den är fortfarande lika bra. Linköpingsbor, se den!

Jag har degat framför scrubs halva dagen, pluggat litegrann, och tjockat.
Jag känner mig som en deg.
Lagom fräsch.

There Ain't no reason things are this way.
It's how they always been and they intend to stay.

Jag har ett ovanligt lugn i mina lungor just nu. Det är inte längre den ytliga andningen. Jag vill må såhär föralltid.

.

What do they know, anyway?

Det har varit mycket tankar på senare tid. Vilket är varken positivt eller negativt. Det har bara blivit svårt att koncentrera sig.

Idag kan komma att bli min sista bup dag. Vilket är både skrämmande och lättande. Jag har tydligen blivit för gammal. GAMMAL?! Är jag en kärring nu? Som måste stå på sina egna ben och ta sina egna beslut? När hände detta? Fast på något sätt kommer det att fungera. Det vet jag. Det måste det göra.

Kändes bra med ett VG i källkritik idag i alla fall. Puss på mig. Och dig. Och världen.