-

Jag har aldrig varit ett fan av alla hjärtans dag.
Det är en brutalt ångest laddad dag och jag hatar alla minnen jag har från den dagen.
Jag får helt enkelt försöka se dagen som en helt vanlig dag.
Det är svårt för mig i februari tider.

På torsdag är det läkarbesök som gäller.
Jag funderar på att prata om att sänka sertralin dosen.
Funderar.
Jag undrar fortfarande, efter 7-8 år, varför panikångesten drabbade just mig och hur mitt liv hade sett ut utan. På ett sätt skulle jag aldrig velat leva något annat liv eftersom jag lärt mig och växt så mycket av det.. På ett annat sätt hade det varit brutalt skönt att vara som i princip alla andra och göra vanliga saker och inte behövt alla begränsningar inom mig. Framför allt hade det varit skönt att slippa alla panikattacker.

Igår låg jag o tänkte på att jag och Linus faktiskt har hittat tillbaka till varann. Hur fantastiskt är inte det? Det slog mig att det var nästan fem år sedan jag bestämde mig för att "honom ska jag ha". Fem år sedan känns som tjugo år sedan fast även som ett år sedan. Tiden är märklig. Linus, lika puckad som jag, precis vad jag behöver.